mest fängslande cello- och pianosonater. I Nya Paviljongen har Beethovens sonater framförts också under 2007–2008 i en tidigare serie med Paavali Jumppanen som pianist. Konsertserien Beethovens återkomst fortsätter till våren 2013.
Vi intervjuade Emil, Pasi och Petja om de kommande konserterna.
1. Ni kommer att framföra en serie av fem konserter med Beethovens sonater? Berätta litet om den helhet som verken skapar.
Att koppla ihop cellosonater och violinsonater skapar naturligtvis en annorlunda utgångspunkt för uppbyggnaden av serien än vad man i allmänhet blivit van vid. Vanligtvis bygger serierna på samma typ av verk, men i den här serien för två helheter en dialog. Vi framför inte sonaterna i kronologisk ordning, utan varje konsert har sin egen färg och story. Stämningen definieras av en cellosonat, till vilken violinsonaterna skapar komplementfärger eller harmoni. Vi tänkte att det med tanke på serien skulle vara roligt om vi också alla tre tillsammans skulle spela något och därför beslöt vi att öppna serien med den storartade trion Ärkehertigen.
Konserternas program:
I. Trio op. 97 B-dur ”Ärkehertigen” och sonater op. 24 ”Våren” F-dur och op. 5/1 F-dur
II. Sonater op. 5/2 g-moll, op. 12/3 Es-dur och op. 30/2 c-moll
III. Sonater op. 12/2 A-dur, op. 69 A-dur och op. 47 A-dur
IV. Sonater op. 30/3 G-dur, op. 102/1 C-dur, op. 23 a-moll och op. 30/1 A-dur
V. Sonater op. 12/1 D-dur, op. 96 G-dur ja op.102/2 D-dur
2. Beethovens verk är erkänt långa och svåra. Vad tror ni, kunde han själv framföra de verk han tonsatte?
Beethoven kunde själv spela sina verk, han hörde ju till sin tids största pianister. På den tiden var tonsättarna musiker – åtminstone var Beethoven det – och varje krumelur var skriven för människohanden, mänsklig. Hade vi hört hans tolkningar av sina egna verk skulle vi kunna bli förvånade i flera avseenden. Men hur – det vågar vi inte ta ställning till.
I stället för att kalla dem svåra skulle vi kunna karakterisera sonaterna som en utmaning eller helst som fascinerande.
Sonaterna är krävande på ett bra sätt, men framför allt är de fascinerande världar av karaktärer och nyanser.
3. En hurdan musikalisk prestation tycker ni det är att spela serien?
Petja: Visst kan man kalla det hä r en galet vild idé. Jag tror inte att idén skulle kunna lyckas utan kreativa galningar
som Pasi och Emil. Åtminstone för mig är det här en jättestor sak.
Pasi: För mig är det en viktig och galen dröm att genomföra serien. Idén till serien fick jag med Emil efter att vi spelade Kreutzer-sonaten för omkring två år sedan. Motivet till att framföra konsertserien är inte helheten i sig, utan det att jag med tio olika verk kan föra mitt violinspel och mitt musikerliv närmare min inre idé.
Emil: Att framföra serien innebär för mig en stor prestation och rent konkret ett enormt arbete, eftersom det krävs att pianisten har totalt femton sonater i repertoaren. I Beethovens verk står man inför de centrala musikaliska frågorna – både tekniska och konstnärliga – och jag är säker på att jag efter att ha framfört den här serien kommer att förstå bättre både mig själv som musiker och musicerandet i allmänhet.
4. Hur har repetitionerna gått?
Alla sonater är inte nya för oss. Flera av dem har vi lärt oss fram till en viss nivå redan för flera år sedan. Det har nu varit intressant att bearbeta sonaterna som en serie, och för oss alla har det bildats nya betraktelsesätt som vi kan ta med oss till de gemensamma repetitionerna.
5. Varför vill ni framföra serien i Nya Paviljongen?
Nya Paviljongen är bekant sedan tidigare och salen är fin. Beethovens nyansrika kammarmusik är som klippt och skuren för salens varma stämning, såsom Paavali Jumppanens Beethoven-serie visade. Det är viktigt att ha konserter
också utanför Helsingfors. Publiken ska inte alltid vara tvungen att släpa sig till Musikhuset i Helsingfors!